Min raceberättelse från Ironman Kalmar 2014

Jag hade svårt att somna natten mot race day. Somnade nog inte in förrän efter kl 01 men visste att det kommer inte spela någon roll. Har läst att det är mer en regel att man sover dåligt innan race day. Klockan ringde 04:00. Upp och drog på mig tävlingskläderna, calf guards, pulsband, klocka och överdragskläder och ner till frukosten där jag mötte upp Jon, Patrik och Andreas. Lastade i mig en redig frukost och en STOR kaffe. 

Strax innan kl 05 tog vi en promenad upp till Transitionsområdet för att kolla till cykeln en sista gång, att däcken känns bra och sätta dit flaskorna som jag preppat med sportdryck och resorb. Gick sen bort till området där man hängt sin RUN-påse och BIKE-påse och lade en flaska med resorb i vardera att ha vid växlingarna. Sen tillbaka till hotellet igen och tog en stor kaffe igen (med förhoppning att få igång magen innan start). 
 
På rummet smorde jag in mig med BodyGlide i nacken, på insidan armar, runt fötterna och på handlederna för att våtdräkten förhoppningsvis skulle glida av lite lättare i växlingen samt undvika skavsår. Tog det lugnt och försökte fokusera och gå igenom växlingarna. Testade om jag skulle ha glasögonen under eller över badmössan, men tyckte att badmössan gled av lätt om jag hade dem under så det fick bli över. Tog med öronproppar (brukar aldrig använda det när jag simmar men har hört att man kan bli vinglig när man simmar ow utan proppar så varför chansa). Drog på våtdräkten ovanpå tävlingskläderna och tog min vita Street ware-påse över axeln och gick. Mötte upp de andra i receptionen och sen gick vi i samlad trupp bort till starten med skräckblandad förtjusning. Solen skiner och vi vet att vattentempen är 21,5 grader – perfekta förhållanden.
 
Vid starten så var Thommys tjej Maria snäll och tog våra påsar så vi slapp gå upp med dem där dem skulle droppas och vi önskade varandra Lycka till och gick sen till våra startgrupper. Jag fick sällskap av Tommy Sarenbrant från B3IT-kontoret i Sthlm och vi ställde oss i 1:05-gruppen. Planen var att ställa oss ganska långt bak men jag tror vi kom rätt långt fram iaf. Vi står där och laddar och pratar om vad som väntas skall och då hör jag nån som ropar. Det är brorsan! Och mamma och pappa! Det var sååå kul att se dem och få lite energi innan starten. Speakern ropar upp att det börjar närma sig och man känner pulsen stiger! Jag vevar lite på armarna och värmer upp lite. Säger till Tommy att blir det jobbigt att andas så tänker jag köra lite ryggsim och lugna ner mig varpå han säger att det får man inte göra. Då tror de du behöver hjälp och vill bryta. Va??!? Fast jag är inte säker säger han sen. Då vågar jag inte chansa tänker jag. 
 
Plötsligt går starten för proffsen 06:55. Pulsen stiger och man inser att nu är det snart min tur! Det stora lemmeltåget börjar sakta röra sig framåt mot starten då det är rullande start. I högtalarna spelas låten ”Just idag är jag stark” och jag ryser. Klockan blir 07:00 och så är vi iväg. Lemmeltåget rör sig ganska fort framåt, och plötsligt är det min tur att gå ner på rampen och kasta mig i vattnet och börja simma.
IMG_1567
Vattnet är bräckt så smakar lite salt. Jag försöker ta det lugnt och komma in i andningen, ta långa tag och kolla upp var första bojen är. Det är folk överallt, man känner att nån petar en på tårna hela tiden och man petar själv på tårna framför. Man ser inte så mkt pga allt plaskande runt omkring och solen är rätt stark när man tittar upp. Jag får inte riktigt till andningen, känner att vaderna börjar krampa och jag får lite panikkänslor. Fortsätter gneta på men kommer inte riktigt ur det. Börjar tänka lite negativa tankar och kollar på klockan, jag har bara simmat typ 450m och har alltså nästan 3,5 km kvar att simma. Det här kommer bli jobbigt! 
Sen bestämde jag mig att nu blir det inga mer negativa tankar, jag ska bara ta mig till slutet av simningen och sen ska jag njuta för varje sekund! Jag tänkte att simningen får ta den tid det tar, släppte stressen, lugnade ner andningen och drog lugna armtag. Kom efter ett tag in mer i simningen. Försökte hitta ett par fötter med samma tempo att lägga mig bakom och glida med, men det ville sig inte riktigt. Så fort jag hittade några som funkade och man släppte fötterna med blicken för att andas så var fötterna borta. Det var rätt galet. Jag navigerade lite dåligt också så där har jag en hel del att förbättra! :) 
 
Det var superskönt när man var klar med de två långa raksträckorna på simningen och man fick börja simma in under första bron. Då kändes det som att slutet började närma sig. Där blev det också mycket grundare. Simmade på och efter några vänstersvängar kom sista bron innan man kom till rakan mot rampen där simningen är slut. Vilken lycka!! Tog mig upp på rampen och vinglade lite upp på land. Sprang mot växlingen medan jag drog av mig glasögonen och badmössan. Tog min blåa cykelpåse och sprang in i tältet. 
0776_000531
Det var gott om plats i tältet vilket var skönt. Drog av mig våtdräkten och tog fram handduken och torkade av fötterna. Det andra torkar i vinden tänkte jag. På med hjälmen och solglasögon. På med strumpor och cykelskor. På med nummerlappen hängandes på ryggen. Svepte resorben och skulle trycka i mig en snickers men tog bara en tugga och sen ville jag inte ha mer. Lade den i fickan bak på ryggen till senare istället. Tog även en Ipren och en Alvedon eftersom jag brukar bli stel och få ont i nacken efter simningen. Slängde i simgrejerna i påsen och sen sprang jag vidare. Det stod en tjej utanför tältet och tog emot påsen och jag sprang vidare. 
Passerade en bajamaja och slängde ett öga om den var ledig och det var den! Hade hört innan att det brukar vara fullt på bajamajorna inne på växlingsområdet. Tänkte jag passar på att kissa och när jag kliver in så är det typ bajs överallt. Det var riktigt vedervärdigt. Men jag tänkte att det kan ju vara lika illa överallt så det var bara att bita ihop och stå och kissa. ;-) Sen iväg. 
 
Min cykel stod längst bort på andra sidan så var en liten bit att springa. Det stod FULLT med folk utanför stängslen och kollade på och jag mindes hur Speakern tagit upp på Pre-race mötet att man ska le och ge tillbaka till publiken som alla är där för att kolla på just oss. Så jag lade på världens leende och slängde upp händerna ovanför huvudet och vinkade och det blev ett enormt jubel. Alla skrek och hejade! Vilken fantastisk känsla!! Hittade min cykel och joggade lätt med den bort till Bike out-markeringen. Väl utanför strecket så klev jag på cykeln och vinkade igen åt publiken och det applåderades och jublades. Det gav sån otrolig energi och jag kände bara glädje och visste att det här kommer bli en fantastisk dag! 
Cyklingen kändes jättelätt, men jag kom ihåg tipset från min kollega Jon att ta det lugnt ända upp till toppen på Ölandsbron och sen börja pinna på. Upptäckte att min kadensmätare på klockan inte fungerade!! Den har ALDRIG strulat men just den här dagen på racet fungerade den alltså inte. Jag bannade mig själv att jag inte kollade det på morgonen när jag kollade till cykeln. Funderade om jag skulle stanna för att fixa till det men beslöt istället att jag får gå på känsla. Jag kommer ihåg att Jon för länge sen talat om för mig att det är bättre att ha hög frekvens på benen så tar det mer på konditionen än på musklerna så jag körde på med en bra känsla av frekvens på benen, mindes ungefär känslan av att ligga runt 90 i kadens. Käkade upp den snickers jag hade stoppat i ryggfickan och drack lite och sen lade jag mig i tempostyret. Jag tänkte att nu ska jag ut på en lång sightseeing och det ska bli jättekul att få se Öland. 
 
När man är på den övre halvan av simningen och långt ned på den andra halvan på cykling så är det måååånga som cyklar om dig. Oj vad det swishade förbi folk hela tiden. Det kändes som snart har alla 2000 passerat mig, men jag försökte bara fokusera på att jag ska ta mig i mål, tiden har ingen betydelse. Såg mig själv komma in på Heroes Hour och hur jag skulle njuta av upploppet. Kom att tänka på när jag läste Christer Rösths raceberättelse att man måste vända allt till nåt positivt. Så för varje som cyklade förbi mig kunde jag tänka ”Jag simmade minsann fortare än dig”. Men de flesta som cyklade om var väldigt peppande och trevlig! Eftersom man har nummerlappen med sitt namn på ryggen så var det många som passerade med peppande ord -Det ser bra ut Jenny! -Kom igen Jenny vi ses i mål! Det gav mycket energi! 
 
Såg fram emot den första aidstation och tänkte på hur de talat om att man måste vara tydlig med vad man vill ha, dvs peka på den person som du siktar in att ta flaskan ifrån och ropa. Det var folk längs vägen nästan hela tiden och alla hejade på. Det var riktigt trevligt! Så jag kände att även om jag nu ska spendera rätt så många timmar själv på cykeln så kommer jag nog aldrig vara helt själv. Så kom det helt plötsligt en skylt om att det är en aidstation om 250m. Sen en skylt Throw bottles here. Jag slängde min B3ITFlaska och när jag kom fram mot själva stationen stod det väldigt tydligt att först kom VATTEN, sen ENERGY DRINK. Eftersom jag hade sportdryck i bägge mina flaskor tänkte jag det är bra att ta en vatten då jag hade både gel och bars med mig för att kanske inte chocka magen för mycket. 
 
Cyklingen löpte på bra, mycket bättre än jag trodde. Låg på snitt över 31km//h och jag kände att träningen hemma i Sundsvall med alla backar gjorde att den här banan kändes lätt! Tänkte på de sega backarna man gjort upp mot Österström och kände nu att det var värt varenda meter för det gjorde att jag kände mig väldigt stark. Fast samtidigt tänkte jag att jag får inte gå för mkt bara för att det känns lätt och för jag vill inte gå in i väggen som Thommy gjorde ifjol. ;-)
0776_009110
Efter ca 4,2 mil kom det en backe (eller en liten kulle är kanske mer beskrivande) men eftersom jag bestämt mig att jag skulle försöka hålla samma tempo på benen hela tiden så växlade jag ner till det lilla hjulet och vips så hoppade hela kedjan av hjulet!! Fan!! Jag klev av cykeln och svor ljudligt för mig själv och upptäckte i samma veva att det stod en åskådare precis där. Lugn och fin, sa han, jag får inte hjälpa dig, men ta det lugnt så fixar du det här. Och det gjorde jag och bara upp på cykeln igen. Men skräcken att kedjan skulle hoppa av igen satt i resten av loppet så jag växlade inte ner till lilla hjulet en endaste gång till. Strax efter den incidenten passerade B3IT-kollegan Jonas Hamner om mig. Kul att få heja på en kollega!! Sen vid 5 mil så passerade Jon mig och vi hann snacka lite medan han cyklade om mig. Kul och energigivande!
 
Jag tog en GT Enervit-tablett maniskt varje timme under hela loppet, om det är bra eller inte vet jag inte, men det fick en att hålla igång huvudet och tänka på annat. Försökte ta en tugga bar var 20:e minut, men det var MKT svårare än jag hade föreställt mig att äta. Tog gels och liquid som jag hade med mig istället vilket var lätt. Hade även med mig saltgodis Ädelstenar (favoriter!!) som var otroligt gott att bryta av de söta gelsen och sportdrycken med. Tog en halva banan i några aidstations också. 
 
När jag hade passerat aidstation vid 7 mil så upptäckte jag att jag var kissnödig. Fasen också, jag brukar ju aldrig bli kissnödig när jag cyklar tänkte jag, men vände det till nåt positivt att då har jag iaf druckit bra då. Jag får väl stanna vid nästa station bara, nemas problemas. Det jag inte visste då var att det som låg framför mig innan nästa bajamaja var Allvaret. Hade läst om den biten på banan i andra raceberättelser innan och det var som de skrev. Det blåste som FAN och det kändes som man cyklade in i en vägg. Man trampade på men kändes inte som man kom nånstans. Det var bara en lååååång raksträcka som aldrig tycktes ta slut. Jag började få rejält ont i nacken troligtvis av att ligga i tempostyret som jag inte var van vid. Testade det för första gången dagen innan, men tänkte att det är bra att ha med sig iaf åtminstone för att få ändra ställning emellanåt. Men över Allvaret fanns det inget annat alternativ än att krypa ihop så mycket man kunde och så det var bara att blockera smärtan i nacken. Det började också göra ondare och ondare i magen av att jag var så sjukt kissnödig. Sen att det var flera killar som struntade i regeln att man INTE får kissa på någon annanstans än på anvisade platser och stod vid vägkanten lite här och var och släppte gjorde det inte lättare. Sen tyckte jag även att det var väldigt många som utövade Drafting som också är förbjudet just över Allvaret, men inte jag, jag höll noggrant regeln med 10m avstånd. Ville inte dra på mig onödiga varningar och att det skulle göra att jag blir diskad i slutändan. 
 
Det kändes som en evighet men tillslut kom nästa aidstation efter dryga 9 mil. Jag klev av cykeln vid bajamajorna (2 st) och såg att båda var upptagna. Blev stressad av att bara stå och vänta och blev avis på killarna som bara kunde springa snabbt till den provisoriska pissoaren som stod uppställd bredvid. Men tillslut var det min tur och det kändes himmelskt! :-) Upp på cykeln igen och såg att stoppet gjorde att jag tappat rejält med fart. Surt! Låg på snitt ca 28,5 innan stoppet och när jag var iväg så var det nere på 27,1. Men men, jag jagar ju inte tid tänkte jag, jag ska ju bara ta mig i mål. Fortsatte pinna på och njöt av de vackra omgivningarna och de folk som stod och hejade på. 
 
Efter nån mil till så cyklade kollegan Andreas om mig. Kändes som en lyxig stund att få prata några sekunder med någon man känner. Sen kom skylten att det var dags att cykla över Ölandsbron igen. Såg på håll att det är ju en ganska så lång uppförsbacke. Började tänka på kedjan och rädslan att den ska åka av om jag växlar ner. Tänkte på alla backar jag cyklat på Alnö, Bänkåsviken, Krokviken, Kyrkbacken osv och intalade jag mig att vafasen är då Ölandsbron. Bara köra och efter backen är det utför och då får jag vila. Så jag körde på och försökte ha bra tempo i uppförsbacken på de växlar jag hade på stora hjulet och helt plötsligt så cyklade ju jag om fler än jag gjort på hela Öland. Detta gjorde att jag kände mig mindre trött och mer stark mentalt och tänkte att nu kör vi bara! Där cyklade även Pia om mig! Äter igen mkt energi att träffa någon man känner!! 12,2 mil avklarade och nu är det bara 6 mil kvar på fastlandet. 
 
Jag cyklade in mot Kalmar igen och sen vände man i en rondell och cyklade ut igen så man mötte flera cyklister åt båda håller sen när man begav sig ut på sista etappen. Kul!! Pinnande på och försökte tänka på andra saker än att att jag anstränger mig. Sen kom det regn. Såg nån som stannade och tog på sig en regnjacka. Det har inte ens funnits i min packlista. Jag läste ett tips från en erfaren Ironman att fryser du så öka takten. Så får det bli tänkte jag. Regnet var dock som knivar på armarna men jag lät mig inte slås ned av det. Tänkte positivt och tänkte att nu har jag snart bara samma sträcka som ett varv runt Alnö kvar där jag gjort mina flesta träningsrundor. Det man märkte av med regnet var att det blev färre åskådare efter banan. Efter tag slutade regnet. Sköööönt!! En kille passerade mig och vi pratade om hur skönt det var att det åtminstone slutat regna. Vid en aidstation så höll det sen på gå illa. Jag kom i ganska hög fart, pekade på en funktionär vilken flaska jag ville ha och sen var det en cyklist framför mig som vinglade rakt ut i cykelbanan! Jag fick väja rätt rejält för att inte krocka med honom samtidigt som en funktionär sprang mot honom och skrek. Puh! Det gick bra och pulsen steg rejält! Kändes som hjärtat hoppade utanför bröstkorgen några sekunder. Släppte det ganska fort sen. Lite senare så passerade den här killen mig och bad så hemskt mycket om ursäkt för vad som hänt.
 
Tillslut började man känna att slutet faktiskt närmar sig. Man märkte att det slogs av på farten lite av de framförvarande. Jag funderade om jag också borde göra det. Men jag tyckte det kändes bättre att försöka ha lite fart på benen utan att trycka för mkt så jag cyklade om flera st på sträckan in mot Kalmar. Låg dock mindre och mindre i tempostyret för jag ville sträcka ut kroppen och förhoppningsvis få smärtan i nacken att släppa lite innan löpningen. Rörde så gott jag kunde på tårna och kom plötsligt på att min vänsterfot som alltid brukar domna bort på mig inte hade gjort det. Aaah, mer positiva tankar! Man gläds åt det lilla en sån här dag. :-) Kom att tänka på att det fortfarande cyklade om cyklister som såg riktigt proffsiga ut och tänkte att jag kanske inte är helt värdelös ändå om jag lyckats hålla dessa bakom mig i snart 18 mil. :-)
 
Sista 200 metrarna in mot växlingen så cyklade min chef Patrik om mig. Vi snackade lite och igen så gav det sån glädje och energi att få träffa någon man känner. Var riktigt kul att glida in alldeles bakom honom in på växlingsområdet. Klev av cykeln vid anvisningen och slogs av den mycket märkliga känslan i benen. Blev nästan full i skratt när man såg hur de framför också sprang lite lustigt med cykeln ledandes i ena handen. Benen kändes helt sjukt konstiga och det kändes i princip omöjligt att dessa ska ta mig runt på en hel maraton. Tänkte på tipset vi fick på Prerace-mötet igen. ”Race with a smile”. Drog på världens leende och vinkade till publiken. Hängde upp cykeln på min plats och sprang sen sträckan bort mot där springpåsen hängde. 
 
Tog den röda påsen och sprang in i tältet. Hejade på tjejerna som satt där och sa bra jobbat!! Tog av mig cykelskorna och rörde på tårna. Kom att tänka på det Tommy Sarenbrant sa till mig dagen innan om att jag hade packat torra strumpor till löpningen -”När du väl sitter där kommer du skita i det och bara vilja komma iväg”. Sant!! Mina strumpor var genomblöta både av regnovädret samt svett. Men skitsamma tänkte jag. Stoppade de torra strumporna i fickan på ryggen istället och tänkte att jag får väl stanna och byta i värsta fall då. Stoppade även ner ett par compeed-plåster i ryggfickan som jag hade lagt i påsen. Tog återigen en alvedon och en ipren, svepte en resorb, tog en tugga på en snickers, på med skärmkepsen och slängde sen ner alla cykelgrejer i påsen. Vred om nummerlappen så den hamnade på magen istället enligt reglerna och sprang iväg. Droppade påsen till funktionärerna och sen var maran igång. Såg på tavlan vid exit att tiden stod på 8:11. Oj, då hade jag ju varit mkt snabbare än förväntat. Visste då att jag hade 7 timmar och 49 minuter på mig att göra hela maran på och då visste jag att på den tiden borde jag kunna ta mig i mål även om jag går hela maran. 
 
Direkt vid utgången till maran så stod Jons fru och barn där och hejade på. Härligt!! Sen sprang man in på Kalmar citys innergator. Kände att benen var rejält tunga! Fy! Men försökte tänka på att jag hört att det släpper efter ett tag. När jag rundat första hörnet så stod brorsan där och hejade!! Gjorde highfive med mig och hejade på. Wow vilken känsla det var att träffa honom där! Sen stod min pappa och min mamma där också!! Vi slog i händerna och det gav sån energi. Redan efter 1 km så kommer den första aidstation på löpningen. Jag hade redan innan bestämt att jag skulle gå genom alla stationer. Alla stationer såg i princip likadana ut där fantastiska funktionärer stod och langade – först vatten, sen sportdryck, sen kom ”maten” som bestod av bars, gels, bröd, chips, saltgurka, citron, sen  coca-cola, sportdryck igen och tillslut vatten. På ett par stationer fanns det även Red Bull. Jag kom ihåg att min chef Patrik sa att chipsen under en Ironman är det godaste som finns så jag tog mig en näve chips och tryckte i mig. Kände att jag inte fick samma upplevelse som Patrik beskrivit. Det bara växte i munnen och var jobbigt att äta.
 
Första 1,5-2km springer man genom Kalmars innergator och det är smockat med folk hela vägen som hejar och ropar ditt namn. Känslan är obeskrivlig. Jag kände att benen och hela jag var helt sjukt trött, men man vill inte stanna och börja gå heller när alla hejar på dig. Man passerar även målgången 4 ggr, bara att på varv 1,2 och 3 står det en skylt att man får springa åt höger och på varv 4 får man springa in på den blåa mattan. Var lite jobbigt att springa förbi där och man vet att jag bara är på varv 1. 
 
Efter nästa kurva så springer man en lång gata ner och vänder och springer samma gata hela vägen tillbaka och där möter jag min kollega Tommy Sarenbrant. Vi hejar på varandra och jag flåsar vidare. Slänger ett öga på min klocka och ser att pulsen är väldigt hög -180! Tänkte att jag måste få ner pulsen och ta det lugnt annars kommer jag definitivt inte ta mig igenom hela maran. Lunkar saktare och tittar på klockan igen och ser att nu är den uppe i 198!! Vafasen händer!?? Börjar gå och nästa gång jag kollar är den över 200 och där inser jag tillslut att jag är väldigt förvirrad för det är inte pulsen jag kollar på utan på distansen. ;-) Skrattar åt mig själv och känner mig som en idiot och ser att pulsen ligger ju faktiskt bara på 145. He he… 
 
Fortsätter försöka jogga och jag får slita för varje steg. Tänker att jag ska bara springa till nästa aidstation. Den kom vid 3 km. Jag går som bestämt, dricker av allt och ger chipsen en chans till. Men nej, det känns inte bra alltså. Fasen! Kände mig definitivt inte sugen på nåt av det andra heller. Jag släpper tanken så länge och lunkar vidare. Känner att jag måste gå en liten bit och en tjej passerar mig. Jag börjar lunka igen och springer om tjejen. Vi håller på så ett tag och sen lunkar vi och går bredvid varandra och börjar snacka. Hon är från Tyskland och hon berättar att hon har ont i magen. Hon hade fått stanna 6 gånger under cyklingen för magen var i olag. Tyckte synd om henne och samtidigt är jag tacksam att jag klarat magen hittills. Plötsligt ser hon en klubbkompis som cyklar in mot Kalmar och växlingen till löpningen och hon ropar och stannar. Vi kommer ifrån varandra. 
0776_035478
Sen är det plötsligt en som ropar extra intensivt och jag kollar och ser B3IT banderollen och vår kollega Per som står och hejar. Jag ler och vinkar. Åååh, energi igen!! Sen kom växlingen vid 5 km och jag dricker som jag planerat en klunk av allt och testar käka saltgurka den här gången istället. Det kändes inte heller som en hit. Men bara tugga och svälja och bestämmer mig för att hålla mig till saltgurka resten av maran av det ätbara. 
 
Efter ett tag så kommer Tommy ikapp mig. Han säger att han fick slita som en varg för att komma ikapp mig och säger bestämt att Nu går vi! Vi börjar gå tillsammans i väldigt hög takt. Sååå kul det var att efter väldigt många timmar få sällskap!! Vi snackar om allt och inget. Plötsligt säger Tommy, nä nu måste vi springa för jag måste hålla under 7 min-tempo för att slå pers. Vi springer på en bit och sen säger han att nu går vi igen. Och så håller vi på tillsammans resten av första varvet (Tommys andra varv). Springer förbi en fotbollsplan och där på asfalten har någon skrivit ”Don’t trust a fart during an Ironman”. Det får mig att skratta och kände att det ligger en hel del i det. ;-) 
 
Vid 7 km öppnar sig himlen och det fullständigt vräker ner. Det regnar så mkt så det till och med rinner igenom skärmen på kepsen. Skorna blir tunga och genomvåta. Där passerar jag en text som någon skrivit på vägen ”Smile you paid for it!”. Så jäkla sant!! Jag vägrar låta lite regn tappa gunsten så låter det inte påverka mig. När det väl slutade gick det ändå ganska så fort att bli torr igen. 
 
När det bara är några km kvar till till Kalmar city igen så står det funktionärer och delar ut de efterlängtade banden!! Det var så mentalt tungt första varvet att se flera som hade både 1 och 2 band och man själv hade inget. Men plötsligt så hade ju jag(!!!) fått ett första band! Lycka!! 
 
När vi är på väg in mot Kalmar kommer vi ikapp min kollega från norr Andreas som går. Vi går med honom och han berättar att han fått jäkligt ont i en höft och ena knät. Han berättar att han fått lägga om sitt mål från att gå under 13 timmar till att bara ta sig i mål. Lider med honom och såg att han hade ont. Jag och Tommy började springa igen och vi tappade Andreas. När vi kom till ca 14 km så var jag tvungen att göra mitt första stopp på toaletten då magen vred om rejält. Önskade Tommy lycka till på sista varvet och att vi ses i mål sen. Jag var glad att ha tvådelad dräkt så jag inte behövde stå och böka så mkt inne i bajamajan. Besöket tog ett tag… Men sen var det bara att jobba på igen. Märkte att Andreas hunnit förbi igen, så jag satte ett mål att jag skulle hinna ifatt honom. 
 
Tänkte på det Tommy peppade mig om innan vi skiljdes åt att jag på andra varvet skulle lägga tankarna på nåt helt annat och sen på sista varvet kan jag hela tiden tänka att nu är det sista gången jag behöver se det här och det här osv. Det tog jag till mig och bestämde mig även för att anamma Tommys taktik att hålla koll på klockan och försöka ligga på 7 min tempo. Jag började jogga och såg att tempot gick ner till ca 6:30-6:40 min/km och då jag började jag gå igen tills tempot var runt 7 min/km igen. Detta att hålla koll på klockan gjorde att jag fick annat att tänka på och sysselsätta mig. Jag såg nog helt manisk ut när jag gick för jag gick väldigt fort.
 
Efter ca 7 km på andra varvet kommer jag ikapp Andreas igen. Vi snackar lite och går tillsammans och han funderade om han skulle stanna och stretcha. Märker på klockan att nu måste jag börja springa igen och vi säger att vi ses i mål.
Fortsätter följa min plan att springa/gå och hålla koll på takten och tillslut får jag mitt andra band. Lyckokänslorna sprutar igen. Strax därefter springer det om en kille som är klädd i trollkarlskläder. Helsvart med långa byxor och långärmat och en sån hög svart hatt och hållandes ett trollstav i handen. Det stod på ryggen ” Run for fun!” och kände först att jäklars vad varmt det måste vara för honom att springa i de kläderna men sen kände jag respekt att han gör en kul grej och skänker energi åt oss andra genom att det fick oss att dra på smilbanden. Det är små saker som betyder mycket under ett sånt här lopp där den mentala biten är hela grejen.
 
På väg in mot Kalmar city igen och jag märker att jag springer om en tjej och när jag går så springer hon om mig och så håller vi på hela tiden. Men känner att man orkar inte bry sig. Inne i Kalmar står brorsan och mamma och pappa och hejar. Energipåfyllning igen!! Kommer till skylten vid blåa mattan och inser att jag nu passar där på mitt varv 3!! Det är alltså sista gången jag kommer få springa åt sidan där och nästa gång jag kommer hit så får jag springa in på blåa mattan. Glädjer mig åt tanken för att glömma bort att det faktiskt värker överallt. Märker att jag nu börjar bli väldigt hes. Låter jätterosslig när jag pratar eller hejar på en medtävlande. Känner mig även kissnödig mest hela tiden och får stanna på flera bajamajor efter vägen. Lite som det känns vid urinvägsinfektion när man konstant känner sig kissnödig men det kommer typ inget när man försöker kissa. Så tillslut när jag känner att jag behöver gå igen så ignorerar jag det istället och tänker att det bara är kroppen som spelar mig ett spratt och försöker vinna över mig mentalt. Men icke sa nicke, den går jag inte på. Jag ska i mål!!
 
Går och springer om vartannat. Koncentrerar mig på att sätta en fot framför den andra. Kommer att tänka på det mess som Pia skickade på morgonen innan start. ”Ultramarathon basics: Left foot. Right foot. Left foot. Right foot Repeat for 3 to 72 hours”. Koncentrerar mig på det, att bara sätta en fot framför den andra. Det blir korta varierade delmål. Tex jag springer bort till den kurvan, sen jag kan gå en kort bit igen eller jag springer 50 steg och sen går jag 50 steg. Man måste hålla igång huvudet med annat än att man är trött.
 
När det är 10 km kvar börjar jag och tjejen som sprang om varandra hela tiden senaste timmen tillslut prata med varandra. Vi hejar på och peppar varandra att nu är det bara ynka 10 km kvar. Sen måste hon släppa mig och hon halkar efter. Jag håller fortfarande hög takt när jag går och går faktiskt om flera som springer och tänker att det måste kännas jobbigt för dem. Man gläds åt att jag har 2 band på armen och jag möter folk som bara har ett band eller inget. Det som tidigare kändes så jobbigt när jag hade inget och man mötte de som hade fler band. 
 
När man springer genom bostadskvarteren har folk ställt fram trädgårdsmöbler ut efter vägen och har fest. Man ser för varje varv att högen av tomburkar och flaskor blir större och större och de är fullare och fullare för varje varv. Rätt underhållande. Folk står med vattenslangar och sprutar på de som vill bli avsvalkade.
 
Min vänstra fot börjar värka rejält och även min högra underarm av alla ställen. Gör tokont när jag springer så går mer och mer. Tar en värktablett som jag har i ryggfickan och efter ett tag börjar jag springa igen. Känns nog lite bättre nu försöker jag inbilla mig. Tillslut ser jag Kalmar city och jag känner att slutet börjar närma sig. Det är många känslor som kommer upp. Jag passerar 40km skylten och passerar växlingsområdet. Springer de sista 2km på innergatorna med ett enda stort leende. Oj vad ont det gör, men oj vad kul det är! När jag väl kommer till skylten som visar varv 1,2 och 3 åt höger och varv 4 åt vänster och vet att denna gång får jag springa på vänstra sidan in på den blåa mattan är otroligt överväldigande. Alla skriker och hejar. Speakern ropar mitt namn, ”Jenny! You are an Ironman!”. Jag sträcker armarna upp i luften och njuter av varje millisekund och när jag passerar speakern håller han ut handen och vi gör high five med varandra. Kollar upp på klockan när jag går in mål och ser tiden 13:06. Wow! Sen kommer tårarna. 
0776_0288970776_0344030776_043672
En kvinna kommer fram till mig och håller om mig, en läkare kommer också fram och frågar om jag behöver hjälp. Jag säger att jag är bara glad! De skrattar. Jag får ett silvrigt cellophan papper att svepa in mig i.
Kvinnan ger mig en mugg med resorb som jag måste dricka. Vill inte, går inte. Tar en liten klunk. Men hon säger att jag måste svepa hela. Känns svårt men får tillslut i mig. Sen kommer en annan tjej och hänger en medalj runt halsen. Känslorna är överväldigande. En annan tjej kommer med ett glas coca-cola som jag också måste dricka upp. Sen säger min ledsagare att jag ska fotograferas. Jag får gå in och ställa mig för att ta ett foto och håller stolt upp medaljen. När hon är klar står min mamma med tårar i ögonen precis bredvid vid stängslet. Vi kramar varandra och jag gråter av lycka och säger Jag klarade det!! Tittar upp och där står min brorsa också och vi kramar varandra. JAG KLARADE DET!
0776_047964
Sen leder min ledsagare mig vidare till jag kan hämta ut min vita Street ware-påse. Hon visar var jag kan duscha och att jag sen måste äta i Athletes Garden. Där möter jag även tjejen som jag hade sällskap av sista varvet och vi kramar om varandra. I duscharna var det bara iskallt vatten kvar, men det gjorde inget. Det var helt vansinnigt fantastiskt att få tvätta av sig och ta på rena, torra, mjuka kläder. Och såklart Ironman Finisher t-shirten man fick vid målgång! :-D
 
I Athletes Garden mötte jag sen upp Ingela, Fredrik, Örjan och Henrik och käkade två små slice pizza. Det var enormt svårt att äta. Det fanns allt möjligt att välja på, pizza, frukt, godis mm mm. Men äta var inget man ville göra men jag visste att jag måste. Vi bestämde att vi skulle ses vid 22 och se Heroes Hour och sen gick jag för att gå till hotellet. När jag kom ut ur tältet stod mina föräldrar och brorsan och väntade på mig. Vi kramar om varandra och då knyter sig min mage rejält. Jag måste på en toa NU. Det var en pärs att ta sig till hotellet. ;-) 
 
Väl på hotellet så satte jag mig på golvet alldeles innanför dörren. Kröp till toaletten var 10 minut typ. Drack resorb och brorsan gick och köpte en liten hamburgare på McD och det tog mig 2 1/2 timme att få i mig den. Sen fick jag mig en Immodium och då blev magen bättre och vid 01:30 tiden orkade jag förflytta mig till sängen från golvet i hallen. ;-) Jag mådde riktigt tjyvens och det höll i till sent på söndagkväll. MEN, det var SÅ VÄRT DET!
 
I AM AN IRONMAN!
 
/Jenny

Ny sadel

Igår blev jag less på att ha ont när jag cyklade så jag gjorde slag i saken och beställde en ny sadel. Det fick bli en ISM Adamo Road och det är ett par kollegor som rekommenderar den varmt. Hoppas den kommer funka bra på mig också!

 Image

B3Sim Norr i full fart

I fredags morse körde vi B3Sim i Sundsvall igen. 6 tappra själar kom till badet denna fredagsmorgon. Nu i början är det främst teknik som är fokus, sen lite längre fram blir det mer ”riktig” träning. Vissa saknade att få ligga och nöta, men som coachen sa, med rätt teknik så simmar du minst lika fort fast med mindre ansträngning. Kan väl vara bra att ha med sig på en IM.
Lite bilder bjuder vi på.
2014-02-07 07.28.59

2014-02-07 07.26.34

2014-02-07 07.25.51

Träningsglädje eller mani?

Tänk att man lyckades falla för grupptrycket och anmäla sig till Ironman Kalmar 2014. Det var mycket ångest och tvivel över det beslutet, men så här i efterhand så känner jag att vägen dit med alla förberedelser och mentala uppbyggnad är ju faktiskt den roliga biten och om jag dessutom lyckas gå i mål i Kalmar så är det bara pricken över i.

När jag var med på träningshelgen i Falun i oktober låg jag på 3-4 träningspass i veckan på ca 1 timme. Då tyckte jag att jag var ganska flitig. Sen när jag hörde den tid som alla andra (förutom Tommy som var på samma nivå som mig) lade ner så kände jag mig något oseriös. Snittet låg väl på ca 10-12 timmar/vecka! Oj, tänkte jag, är det vad som krävs för att kunna ta sig i mål i Kalmar? Eller är det för de mer seriösa som siktar på resultat på under 10-12 timmar? Fick en liten svacka att det kanske inte var så bra planerat att göra detta just i år när man har två småbarn hemma, jobbar heltid och få familjelivet att gå ihop. Men skam den som ger sig! Lösningen är planering. Jag planerar ju hela dagarna på jobbet så det har jag fått anamma för att få detta att funka. Jag är nu uppe i ca 7 träningspass i veckan och det är fantastiskt roligt!
Känner redan nu att största vinsten med det här är att jag verkligen fått igång träningsglädjen. Tränar inte längre för att jag måste eller borde utan för att jag tycker det är förbaskat roligt. Fast var går gränsen mellan träningsglädje och mani egentligen? Jag har nu på 12 träningspass bara haft en vilodag och ikväll när jag tränade simning så kände jag mig en aning sliten faktiskt. Så i morgon får nog bli en träningsfri dag, fastän planen var att jag skulle köra löpning och intervaller på lunchen i morgon. Hur mycket tränar ni andra som ska göra IM?

Mitt upplägg är just nu 1-2 simpass, 2 styrkepass, 2 löppass och 2 cykelpass per vecka och jag gör en långkörare på antingen cykel eller löpning per vecka. Med långpass för mig så är det antingen 2 mil löpning eller 2 timmar cykling på trainern. Måste väl öka på den biten något. Ska bara planera lite mer så jag hittar tiden. ;-) Kommer ofta inte ut förrän 20:30-21:00 och lägger då 2 timmar fram till ca kl 23. Blir ju mitt i natta om man ska köra 3 timmar!! :-D Hur gör ni andra? Hur långa pass bör man göra och hur ofta?? Tips på träningsupplägg mottages tacksamt!

En rolig grej är att vi har kommit igång med B3Sim även i Norr!! För tillfället kör vi fredagar kl 6:30. Heja B3IT! 

/Jenny

Här är B3IT Ironman Team

Team B3IT

Team B3IT

Här är Team B3ITs Ironmangäng som kommer att starta i Kalmar i Augusti.

 

Första månaden avklarad

Så har årets första månad passerat och träningen inför Kalmar Ironman har tagit fart. Än så länge har jag inte nått upp till den träningsmängd jag har tänkt mig men det är på väg åt rätt håll.

Simning:

Det känns som em denna gren är den jag gör mest framsteg i för tillfället. Detta tack vare simträningen med Team B3IT varje torsdagsmorgon där Mikael Rosén håller i teknikpiskan.

Snart ska jag även börja simma på söndagar med Bålsta Simklubb och ligger då på två timmar simning i veckan vilket får räcka.

Cykling:

Jag vill helst cykla under sex timmar vilket innebär att jag måste ligga i 30km/h eller över under 18 mil. Som det känns nu på trainern så kommer jag inte klara det, iaf inte så att jag är pigg nog att springa ett maraton efter.

Så målet här är två pass i veckan samt att successivt öka tiden från en timme per pass upp mot två timmar. Synd bara att det gör ont att sitta på sadeln så länge (köpa ny?).

Löpning:

Detta borde vara min starkaste gren men hur kommer cyklingen och simningen påverka min löpträning?

Kommer jag kunna fortsätta utvecklas och till slut gå under tre timmar på en vanlig maraton. Jag hoppas och tror det.

Så hur har träningen varit i Januari,

Jag har hunnit med 21 träningstillfällen uppdelat på 11 löppass, 6 cykelpass och 4 simpass.   Totalt har jag tränat lite drygt 22 timmar. Det är ok för att vara uppstarten på det nya året. Så nu är det bara hålla tummarna för att man får vara frisk under februari som brukar ha höga noteringar i antalet vab-dagar som plockas ut.

/Magnus Bosson

 

B3IT Consulting genomförde en Castorama

Vi tävlade i kula, spjut, diskus och slägga och efter gick vi och åt på Edsbacka Bistro. Mycket skratt blev det!!